Att det politiska klimatet i landstinget präglas av meningslösa skatteslösande beredningar och skendemokratiutskott är vida känt, men det är inte enbart i landstinget där den politiska majoriteten underminerar de politiska beslutsorganen – så sker även i kommunen.
http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=5108658 – nu senast i frågan om Bergviksskolan. Som en högt personlig reflektion vill jag påstå att när sakpolitiken inte längre håller, när makten börjar tryta och när majoritetspolitiker inom s inser att beslut knappast kommer att gå att fattas i behörig ordning, så påskyndas processen genom tjänstemannabeslut och beslut i andra instanser. Allt i ”nånannanismens” anda. Det är alltid lätt att skylla på andra. I Landstinget är det mer eller mindre alltid det egna partiet som är det största problemet, därefter oppositionen. I kommunen är det nog inte riktigt lika illa, även om det finns tydliga praktexempel även där (typ tekniska nämnden, renhållning, m.m.). Det analkas en spännande tid i skolpolitikens Luleå där ett riktigt alliansalternativ kommer att ställas mot socialdemokraternas totalhavererade skolpolitik.
I landstinget lika så, kanske än mer.
Det demokratiska haveriet i Luleå kommun bleknar till en färglös amaböa i jämförelse med landstinget. Jag har berört frågan fler än en gång, senast i mitt tidigare bloggilägg från landstingsfullmäktige förra veckan, men några inlägg tåls att läsas igen:
Såsom detta, som fortfarande är högaktuellt.
http://wp.me/p3b0o-5f
Nu ska jag ombord på ett plan, jag återkommer!
0 Svar till “Politi(s)kt mygel”