Snart kommer ni att vara befriade från gnäll om min magisteruppsats, för idag gick den genom opponeringen med vissa mindre justeringar! Det var såklart skönt. VG blev det också.
Arkiv för januari, 2008
för opponering av min uppsats. Ja, inte förrän 11.30 – men fram tills dess kommer jag sitta i kursen ”förhandling” som börjar nu kl 09.00. Det ska bli intressant om den kursen är lika bra som alla säger. Framför allt kan det nog vara bra att lära sig både det ena och det andra om just förhandling. Det kan vara en sällsynt nyttig kunskap att ha som politiker. Det finns ju som bekant åtskilliga politiker som varit mindre duktig på just det momentet genom årens lopp.
Snart räknar jag med att min opponent Petter som förhoppningsvis också ska läsa den här kursen kommer så det åtminstone finns en person som jag känner med på kursen…
Beroende på hur min opponering går, så kanske jag återkommer med ett blogginlägg om det lite senare. = Ikväll. Annars kanske jag är för sur.
Imorgon är det alltså dags, dagen då jag börjar få se slutet på denna period av uppsatsförfattande. Sällan har jag varit så less på mineraler som nu. Efter i morgon är jag förmodligen än mer less. På fredag är det landstingsgrupp i Gällivare. Med anledning av det spådda dåliga vädret blir det nog en extra tidig avfärd.
Angående denna ständiga regionfråga hoppas jag att dagens förväntade misslyckande i regionförhandlingarna innebär halt i det politruckdrivna sosseprojektet med enda syfte att öka klåfingriga och halvmisslyckade lokalpolitikers makt över människors liv. Det behövs definitivt ett omtag. Ett seriöst omtag denna gång. Denna gång med sjukvården i fokus. Alternativ behövs utredas – inte avfärdas. Mer makt till lokalpolitiker innebär inte mer makt till folket. Det uppnås bara genom att folket får välja fritt! Och då menar jag inte politiker, för inte ens dem får de välja fritt i de fria valen!
Efter gårdagens fullmäktige är det svårt att inte vara bekymrad, inte bara för frågan om Coop-arena, utan för det socialdemokratiska ledarskapet i kommunen. En nykter betraktare (alla utom socialdemokraterna uppenbarligen) ser det ofördelaktiga för kommunmedborgarna i vad som nu skett. Men sådan är ju demokratin; den som får egen majoritet får slösa med skattebetalarnas pengar precis hur den vill.
Idag är jag hemma och förbereder min d-uppsats inför opponering på torsdag. Det visade sig tydligen att jag kommer få två personer som opponerar på mig. För detta är jag inte särskilt glad. Det är nämligen så att det bara är jag som fått två opponenter. I slutänden blir det säkert bra – men jag kan tycka att den rättsvetenskapliga avdelningen på universitetet åtminstone kunde frågat mig om det var okej (eftersom jag rimligen borde kunna vägra) MEN åtminstone meddela mig om att jag fått två opponenter! Jättedåligt! Jag ska klaga till den kursansvariga som fattade beslutet.
Hade det inte varit för att den ”extra” opponenter var min vän Petter så hade jag nog faktiskt vägrat. Av princip.
Trött är jag. Denna gång är jag dock mest trött för att det blev ganska sent igårkväll. Möjligtvis kommer det kanske upp nån bild från den trevliga tillställning som utspelade sig här igår. Det var i vart fall väldigt trevligt =)
Under veckan har det varit fullt upp. Jag har försökt skriva klart min d-uppsats, men misstänker att det finns en hel del kvar att göra på det evighetsprojektet. BUN blev ett livat möte också. Som bekant har vi moderater lämnat in en motion om införande av ett skolpengssystemet i två delar med resursgaranti. Detta löser såklart inte idag de problem som nu finns med skolorna i Luleå kommun. Men det är inte vårt fel att socialdemokraterna är för fega för att ta itu med de strukturella problem som finns. Den nuvarande organisationen fungerar inte, det är bortom uppenbart. Men på alla andra sätt tappar de ju makt över systemet… och hemska tanke att vi får färre politiker som bestämmer över våra liv.
Det är en av de främsta orsakerna till varför jag engagerat mig i politiken; för att göra vad jag kan för att minska politikers makt över enskilda människors liv. Och öka deras egen makt.
Jag har ännu inte hunnit kommentera det hopp som uppstått gällande det stopp på (s)torregion-norrland som inträffat sedan Västerbottens socialdemokrater (tillskillnad från norrbottens) verkligen satt ner sin fot ordentligt. Där är det minsann bara ett alterantiv som gäller annars får det vara! Jämtlands och Västernorrlands sossar verkar emellertid inte vela ha nåt stornorrland. Jag är inte dummare än att ropa hej innan jag tagit mig över ån. Än är vi inte där. Vi vår väl se hur denna pampcirkus slutar. När allt kommer omkring så stör jag mig nog mer på pamp-fasonerna som kretsat kring hela processen än själva sakfrågan (även om sakfrågan i sig är befängt felfokuserad).
När (OM) ”euroforin” kring regionerna lägger sig hoppas jag att vi kan diskutera frågan om framtiden på ett mer förutsättningslöst sätt, där fler alternativ tillåts utredas. Nu pratar jag särskilt om hur sjukvården ska finansieras och drivas – det som skulle vara grunden i de nya storlandstingsregionerna. Jag är nämligen inte så säker på att de två frågorna ens ska diskuteras i samma klump. Det är nämligen frågor som till sin natur är rätt skilda. Om nu regionhysterin nån gång nyktrar till hoppas jag verkligen att debatten inte begränsas av samma moralpanik en gång till utan kan få schysta spelregler, där frågan seriöst kan behandlas – med flera alternativ. I vart fall tycker jag att frågan bör aktualiseras i en valrörelse
Med det sagt har jag inte alls tillfört något nytt till debatten om regionlandstingen utan enbart upprepat vad jag sagt en ”miljon” gånger. Men jag behövde få uttrycka lite glädje över att de nya storlandstingsregoinerna (åtminstone för norrbottens del) kanske stoppas – så seriösa alternativ kan utredas!
Härliga rubriker idag ”Socialdemokraterna sätter ner foten i regionfrågan”. Ett ”stornorrland”. För min del vill jag dock understryka begreppets singularisform. Det handlar mycket riktigt bara om en fot. ”I första hand…” betyder ju nämligen alltid att det finns ett ”i andra hand…” – en andra fot. Särskilt stadigt står emellertid inte socialdemokraterna på sin ena fot. Idag finns nämligen också artiklar som tydligt pekar på den socialdemokratiska splittringen i regionfrågan, där just frågan om socialdemokraternas andra fot (den som de inte satt ner, men som de uppenbarligen redan sålt) visar sig. Nämligen två smånorrland.
Regionerna är inte framtiden för att lösa sjukvårdens problem i Norrland. För det behövs andra organisationsformer. Men… just det… det var ju inte utrett därför att man på förhand bestämt sig att regioner fick duga. Men knappast av några andra skäl än makt, för särskilt mycket bättre än idag kommer det knappast bli. Oavsett vilken av socialdemokraternas fötter som sätts ner.
Nej, regionerna måste stoppas, i vart fall tills en utredning kan visa på att regioner faktiskt är det bästa för att lösa sjukvårdens problem. Då mot bakgrund av flera alternativa lösningar. Då skulle nog svaret bli att regionerna inte är rätt sätt. Förhoppningsvis kan en sådan utredning fullgöra sitt uppdrag på ett mer kompetent sätt (med respekt för kompetensen hos utredningens ledamöter). Utredningen bör ske villkorslöst och utan direktiv om hur svaret ska bli i slutänden. Politiker har redan som det är alldeles för mycket makt över människors liv. Att ge dem mer, är som väljare, inte bara att skjuta sig själv i foten – utan i huvudet. Det är korkat. Men det är kanske just därför som det är så akut med att avgöra frågan; så väljarna inte ska få hinna säga sitt.
Jag har ju i och för sig redan grattat Thomas till vinsten i provvalet som gruppledare, men även om jag gjort det redan per sms och i verkligheten, kan jag inte avhålla mig från att gratta Sovjet-Thomas på bloggen också. Fast ska jag vara ärligt så var det mest för att jag ville skriva Sovjet-Thomas 
Men grattis igen
Jag vill inte föregripa vår partilinje i skolfrågor i kommunen, men jag måste ändock kommentera en del saker som skett de senaste dagarna. Notera att detta är mina personliga åsikter och att mitt parti kan tänkas tycka annorlunda. I mitt parti är det emellertid tillåtet, det skall särskilt noteras.
Om skolnedläggningar
Igår på barn- och utbildningsnämndens arbetsutskott fattade socialdemokraterna beslutet om att genomföra nedläggningen av skolor i enlighet med förvaltningens förslag, rakt av. Vi moderater hade som bekant ett delvis annat utredningsuppdrag när utredningen skulle sättas igång. Socialdemokraterna avslog såklart det. Efter det så har vi moderater valt att stå vid sidan av beslutsfattandet och inte deltagit i besluten. Anledningen till detta är i grunden så enkel som att vi inte tror på socialdemokraterna sätt att driva skolan. Vi tror inte på deras ”överifrånperspektiv” och den gigantiska kommunala skolförvaltningen som överförmyndare av elever och föräldrar i skolans värld.
Vi tror tvärtom på föräldrar och elever och att kommunen ska ta ett steg tillbaka och låta dessa tillsammans med lärarna få bestämma mer.I vår kommunbudget från 07 återfinns grunden i den politik vi vill ha i Luleå, den politik vi tror på och den vi är valda att företräda. Den politik som vi gick till val på. Vi tror på bland annat på skolpeng och friskolor, kommunala eller privata – med lika villkor. I tider när skolan har för mycket lokaler eller personal är det självklart att verksamheten måste anpassas efter verkligheten, men detta får inte ske på bekostnad av kvalitén i undervisningen. (En faktor som socialdemokraterna inte ens beaktat i sin utredning förövrigt.) Föräldrar och elever måste själva få välja vilka skolor som de tycker är bra och som levererar resultat. Detta leder delvis till att även skolorna anpassas i takt med verkligheten. Det möjliggör också en dynamik i systemet som jag tror innebär att vi slipper se massiva skolnedläggningar och omflyttningar över hela kommunen på det sätt vi ser idag.
Socialdemokratins planekonomi skapar mer problem och brister än vad den skapar dynamik och möjligheter. För den misslyckade dinosaurepolitiken måste socialdemokraterna ensamt hållas ansvariga. Vi ska inte ta ansvar för någon annans politik än vår egen. En förutsättning är därför att hela finansierings- och skolsystemet utmanas och radikalt görs om till ett system där politiker inte är de som besitter den högsta makten över skolorna, utan där föräldrar och elever har makten att styra över vilka skolor som ska vara kvar och inte vara kvar. I ett sådant system skall emellertid politiken ha sin roll, den rollen är att se till att alla elever i kommunen garanteras den utbildning de har rätt till. Kommunen och politiken är inte till enbart för de föräldrar och barn som valt en kommunal skola – de är till för de föräldrar och barn som valt att bo i kommunen överhuvudtaget, dvs även för de som väljer en friskola. Den synen delas inte av socialdemokratin som ger kalla handen, inte bara till de som valt en friskola utan också när någon väljer den skola inom kommunen som socialdemokratin inte tilldelat dem.
Om socialism
I grunden tror jag dessutom, till skillnad från socialdemokrater och diverse andra, att alla elever är lika mycket värda och skall ges samma förutsättningar att få en utbildning oavsett social bakgrund; fattiga eller rika, svenska eller utländska, låg- eller högutbildade föräldrar är inte vad som definierar barnen och deras möjligheter att klara sig i skolan. Detta även om det kan finnas tendenser. Därmed inte sagt att alla barn är lika, alla är nämligen olika. Men dessa olikheter skall inte generaliseras och kategoriseras på kränkande eller osaklig grund. Jag tror istället att fokus måste läggas på att de som har det jobbigt i skolan måste få hjälp att klara sig – på samma sätt som de som inte har det jobbigt i skolan ska få stöd att utmana sina kunskaper. För detta behöver vi kunskapskontroller i tidig ålder – inte socialism. Det viktiga i slutänden måste ändå vara att alla elever i skolan, oavsett föräldrarnas val, uppnått bästa möjliga resultat när de lämnar skolan. För det skall politiken skapa förutsättningar, inte motsättningar.
Vad vi istället behöver
Vi behöver därför inte enbart ett riktigt skolpengssystem i Luleå (inte ett justerat elevpengssystem), utan också en räkna-skriva-läsa-garanti i tidig ålder. Det är viktigt att resurserna sätts in på rätt ställe, i rätt tid, i rätt ålder till de som behöver stöd. Men inte genom att socialismen bestämt att en viss grupp människor per definition ska ha mer pengar än en annan.
För den som undrar vad tusan det är för skillnad på en skolpeng och en skolpeng (elevpeng) ska jag kortfattat försöka förklara detta nu. Jag reserverar mig dock för eventuella felaktigheter, men i stort borde ni förstå vissa av skillnaderna efter att jag förklarat det. Hoppas jag.
En skol- eller en elevpeng är en ”ryggsäck” med pengar som tillkommer varje elev. Denna peng tillfaller sedan den skola föräldern väljer att barnet skall gå i. Så långt menar man samma sak med skol- och elevpeng. Skillnaderna är dock några. Med ett skolpengssystem (som vi menar när vi skriver skolpeng) åsyftas ett system där alla elever får en viss peng och som direkt och på lika sätt, utan politisk tilldelning, tillfaller föräldern och eleven att själv välja vilken skola eleven ska gå i. Detta oavsett om det är en kommunal skola eller en friskola. Vi menar också att varje skola är självständig och självstyrande. Kommunens förvaltningen är här enbart en ”service”-organisation till skolor, föräldrar och elever. Här servar politikerna medborgarna, inte sig själva och har begränsad makt över föräldrar, elever och lärare.
Med elevpengen, eller socialdemokraternas skolpeng, så är det fria valet begränsat och elever tilldelas en skola av politiken från början. I detta system ingår inte skolskjutsarna, vilket bland annat innebär att de som inte väljer den skola som tilldelats straffas genom att man inte får rätt till skolskjuts till den skola man väljer att gå i. Det är vad socialdemokraterna menar med skolpeng och valfrihet, vilket egentligen är en elevpeng. Det kan också nämnas att friskolor inte heller är jämställda med kommunala skolor i det systemet, utan får mindre pengar än en kommunal skola. I detta system är alltså kommunens förvaltning och politiker mer eller mindre ”allsmäktiga” och besitter en enorm makt över föräldrar, elevers val och lärarnas situation. En klåfingrig politikers våta dröm alltså. Även utbudet av arbetsgivare för lärarna är begränsat eftersom de kommunala skolorna är livegna inför politikerna.
Och sett vilken bra kommentar jag fällde angående Ur&Skur? I den här artikeln (s.10): http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=3023245
I så fall måste jag göra er besvikna. Det var faktiskt Folkpartisten Thomas Olofsson som fällde den kommentarer och han skall rimligtvis också ha credit för det. Men däremot skall jag dock vidhålla att jag håller med Thomas i hans kommentar. Det är verkligen en mönsterförskola för Luleå Kommun. Och det som framhålls är att det socialdemokratiska sättet att styra kommunen får konstiga konsekvenser för verksamheten, verkligen blir påtagligt i detta fall. Men så är det ju alltid i socialism; systemet går först, därför att systemet är viktigare än resultatet.
För den som nu undrar hur det egentligen har gått för mig och min uppsats om äganderätt till mineraler, så kan jag meddela att det verkar gått ganska bra. Den är så när som på mina egna kommentarer och en spännande inledning färdigskriven. Det känns enormt skönt.
Och ett för dagen aktuellt ämne är Apoteksmonopolet, som jag tillsammans med två kamrater skrev vår B-uppsats om, äntligen är på väg att försvinna. Ni vet, det ligger ju till på det sättet att vi enligt EG-rätten förvisso får ha kvar detaljhandelsmonopol så länge de uppfyller vissa krav uppställda av EG-domstolen. Men några nya får inte tillkomma. Det betyder glädjande nog att några klåfingriga, giriga och förmyndieriälskande socialdemokrater inte kan återinföra det ens om de det skulle vara deras våtaste dröm. Det går inte. Es ist verboten, som man typ säger på tyska.
Däremot har ju socialdemokraterna bestämt sig för att konkurrens bland apotek är dåligt. Ja… usch för alternativ. Tänk så skönt om alla varit tvunga att handla på sossekonsum? Fy, vilken mardröm. Nej. De flesta människor har insett att alternativ, valfrihet och konkurrens är den främsta vägen för att gynna konsumenterna, inte monopol. Såna gynna bara det ”allmänna” = staten. Usch.
Vardagslivet börjar ta fart igen efter helgerna. Igår var det gruppmöte, idag var jag (Mattias och Claudia) och lyssnade på synpunkter från Ur&Skur-förskolan på Hertsön. Det var intressant. Imorgon är det en kort session i Tingsrätten och på torsdag är det BUN AU. Förhoppningsvis kommer jag att hinna med allting!
Nu trodde ni kanske att jag hade gått och dött när jag inte visat några livstecken på min blogg på flera dagar. Men som jag tidigare nämnt så pysslar jag både med det ena och det andra. Vågar jag erkänna att jag fortfarande skriver på min uppsats? Den är rätt försenad, men jag har en mycket god förhoppning om att den kommer att bli klar inom den tid som jag fått av min handledare. Så ni ska inte oroa er över mig i det avseendet. Inte heller i något annat avseende förövrigt. Jag har bara lite för mycket att göra på alldeles för kort tid. Därför prioriterar jag nämligen bort er, alltså, de få vilsna själar som av någon anledning råkar snubbla in på min blogg.
Nåja, på återseende!
Adjö
