1) Läs följande mycket noga:
Det finns inget som heter minoritetsåterremiss!
2) Kom ihåg det som står under punkt 1.
Jag blir så fruktansvärt irriterad över den ständiga inkompetensen i debatter som handlar om hur återremisser fungerar.
Och jag förstår inte vad som ska vara så svårt att förstå. Vissa verkar inte ens förstå / tro på när jag förklarar hur det fungerar. Det är väl tecken på insiktsfullhet, inte sant? (Varför skulle jag veta nåt om lagar liksom, jag har ju bara en examen i juridik?)
Det är oomtvistligt solklart vilka regler som gäller. Lagen är kristallklar i sin lydelse och det presidie som inte har koll på detta borde ställas i fullmäktiges skamvrå med dumstrut på huvudet för sin bristande kunskap. Jag fick nämligen kännedom om att Landstingsfullmäktiges presidie tramsat i frågan idag. Det är anmärkningsvärt. Tyvärr var jag inte där själv just då, eftersom jag var på en obligatorisk föreläsning på universitet mellan 10:00 och 11:40. Hade jag varit där hade jag förmodligen tillrättavisa presidiet…
Nå – men hur ligger det då egentligen till med återremisser? Och vad är denna mytomspunna s.k. ”minoritetsåterremiss”?
Svaret lyder som följer och finns för den läskunnige att hitta i Kommunallagens (SFS 1991:900) 5 kapitel, 36 §:
Det finns en enda bestämmelse angående fullmäktigeförsamlingar som handlar om återremiss och bordläggning. En återremiss (eller bordläggning), vilken som helst (eftersom det bara finns en sorts återremiss), kräver enligt lagens lydelse första gången ett ärende återremitteras stöd av minst en tredjedel av fullmäktiges ledamöter. (Om det inte handlar om valärende, då krävs enkel majoritet).
Andra gången samma ärende skall bordläggas eller återremitteras krävs alltid enkel majoritet.
Den mytomspunna ”minoritetsåterremissen” (som inte finns) är en vanlig återremiss men har ett minoritetsskydd inbyggt. För att göra det tydligen en gång till: Det är alltså ett minoritetsskydd inbyggt i det vanliga återremiss/bordläggningsförfarandet. Inget annat. Ingen minoritetsåterremiss, utan en vanlig återremiss.
Den som yrkar på ett minoritetsåterremiss yrkar alltså på nåt som finns och yrkar i sak fel. Det gör också den som yrkar på en majoritetsåterremiss, eftersom någon sådan inte heller finns. Att man sedan kan göra skillnad i muntligt tal mellan en återremiss som tvingats genom av en minoritet för att förtydliga att det är en minoritet som tvingat genom den är en helt annan sak och har ingenting med formalia att göra.
Den som fortfarande inte litar på min bedömning får gärna läsa följande utdrag från lagen eller i professor Alf Bohlins bok om Kommunalrätt, s.203, fjärde upplagan.
”36 § Ett ärende skall bordläggas eller återremitteras, om det
begärs av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna.
Enkel majoritet krävs dock om ärendet tidigare bordlagts eller
återremitterats på detta sätt.
För bordläggning eller återremiss i fråga om val krävs enkel
majoritet.
Ett beslut om återremiss skall motiveras. Lag (2002:249).”