Snubblade över en artikel av juristprofessorn Stig Strömholm (som förövrigt skrivit den kurslitteratur som för närvarande plågar hjärnkapaciteten ur mig). Läs den. Den är intressant, även om jag inte fullt ut delar hans slutsatser.
”I den debatt som på senare tid kommit att föras om monarkins berättigande har det sagts att det inte är de som kräver republik som skall argumentera utan de som vill fortsätta med den gällande ordningen, dvs. de som menar att monarkin kan förenas med demokrati. Den ståndpunkten kommer till uttryck exempelvis i en ledare i DN 4/11 2002.
Ingen förnuftig läsare kan anständigtvis bestrida att de som verkligen hävdar att demokratin kan ingå i harmonisk förening med monarkin är intellektuellt förpliktade att finna argument för denna ståndpunkt. Ingen förnuftig bedömare kan bestrida att detta blir svårt, eller rentav omöjligt. Men den logiska fälla som vissa debattörer tror sig ha gillrat slår inte till… ty ingen logik säger att de som vill fortsätta med den gällande ordningen verkligen hävdar att denna står i harmoni med demokratin. Man kanske vill behålla den ändå.
Ingen förnuftig människa vill idag bestrida att demokratin är ett överordnat värde av central betydelse (men många förnuftiga människor skulle nog gärna se en klar definition av demokratibegreppet: tolererar det t.ex. ärftlig rätt till pengar och aktier i tidningsföretag?)
Det gäller för det första om demokratin, brett tolkad, liksom om så många andra centrala värden att den just på grund av sin kraft och tyngd tål enstaka avvikelser. Färsk historisk erfarenhet visar ett hundraprocentigt genomförande av idéer och värden riskerar att urarta till fanatism. Demokratin är inte betjänt av fundamentalister.
För det andra gäller om demokratin att den inte är det enda överordnade värdet i ett civiliserat samhälle. Rättsstaten är ett annat, och det är inte självklart att den är mindre viktig. Återigen kan man peka på färsk historisk erfarenhet, som tyder på att rättsstatliga begränsningar i den demokratiska beslutsmodellens tillämpningsområde och utövning är väsentliga för att göra ett samhälle tryggt och fritt. Respekt för uppenbar sanning och för vetenskapligt grundad kunskap är ett annat grundvärde i ett civiliserat samhälle. Kunskap om de lärdomar som den historiska erfarenheten har avsatt hör till denna hållning av öppenhet, som inte riskerar att bli ett innehållslöst tuggande av abstrakta principer.
Man kan peka på åtminstone fyra grupper av argument för det monarkiska statsskicket i ett samhälle sådant som dagens Sverige. Intet av dem är avgörande eller ens mycket starkt, men sammantaget förefaller argumenten ändå att ge tillräckligt stöd för den avvikelse från den eljest gällande demokratiska principen – brett fattad – som vårt statsskick självfallet utgör.
Viktigast förefaller att vara det enkla förhållandet att landet håller sig med åtminstone en symbolisk personuppsättning på högsta nivå som inte är politiska segerherrar, inte utgår ur en valkamp – att vi har ngåon eller några företrädare för nationen i dess helhet som är neutrala i förhållanden till dagspolitik.
Hur lojala vi alla än är med det demokratiska statsskick vi lever under och hur självklart vi än accepterar valresultat och omröstningar, skulle det tära onödigt på lojaliteten om vi i alla sammanhang där den nationella gemenskapen synliggörs – och sådana sammanhang behövs – ständigt skulle se oss företrädare av ”de andra” – av folk som vi kanske ogillar starkt eller rent av föraktar. Den politiskt neutrala monarkin ter sig särskilt värdefull inte minst i ett samhälle där den traditionella och viktiga tilltron till den offentliga tjänstens objektivitet och dens neutralitet tenderar att svikta och där förvaltningens politisering börjat att behandlas som ett faktum. Den samhälleliga kontinuiteten inte endast över valperioderna utan också över långa sträcker av tid förstärks på samma sätt av en institution sådan som monarkin.
Att åldras tillsammans, att långsamt samla minnen av gemensam tid, är ett samhälleligt kitt, vars styrka alla de upplevde som minns den genuina landssorg som otvivelaktigt rådde vid Gustaf V:s liksom vid Gustaf VI Adolfs död. Man insåg hur mycket man genomlevt tillsammans i goda tider och i onda.
Det är inte någon billig cynism att konstatera att kungar tjänar sina länder bäst genom att bli gamla, helst mycket gamla. Kontinuitetsaspekten blir särskilt viktig i samhällen där makthavarna tvingas anlägga alltmer kortsiktigt perspektiv. Den trygghet en permanent institution kan ge får där ett dubbelt värde.
I en allt brutalare och mer segregerad värld finns det ett betydande värde redan i det förhållandet att samhället har ett slags formellt tak – en nivå som inte ens den hårdaste, den slugaste och den rikaste kan passera. Paradoxalt som den kan låta kan monarkin genom sin vardaglighet och sin anspråkslöshet i den darwinska kampens termer te sig som ett mildrande element, avskilt från de mest livsdugligas brottning om makt, rikedom och ära. En jämförelse med de stora republikernas valkampanjer och dess belöningssystem kan vara nyttig i det hänseendet.
Som ett fjärde argument bör nämnas att den ärftliga monarkin åtminstone har möjlighet att fullgöra stilbildande funktion, som inte bör underskattas. Uppgiften är idag inte lätt, men ett visst civiliserande inflytande utövas antagligen alltjämt.
Monarkens och kungahusets deltagande i evenemang av ett slag som medier och underhållare för det mesta håller sig långt borta från – de kungliga akademikernas verksamhet och högtider är goda exempel – utgör synliga och verksamma bidrag till en offentlig kulturförmedling, som har ett eget värde.
Om kunglig exportbefrämjande verksamhet som ett element på plussidan om eventuella kostnader för den monarkiska glansen – i den mån sådana nu är styrka – som en post på minussidan är det knappast meningsfullt att orda. Det är marginella argument.
Det svåraste problemet för de moderna europeiska monarkiernas synes ligga i deras förhållande till de medier med vilka de lever i ett egenartat ömsesidigt beroende: Det gäller att finna en så välavvägd balans att förnuftiga samhälleliga värderingar inte motverkas och att de positiva element som har uppräknats här ovan inte går förlorade i den mediala sörjan. Ett delproblem utgör därvid den uppenbarligen vanskliga uppgiften att skydda kunglig ungdom mot patrask och olämpliga vanor.
På denna uppgift, som för övrigt inte torde sakna blygsammare paralleller utanför de furstliga gemaken, har veterligen de flesta försök slagit slint åtminstone sedan det julisk-claudiska kejsarhusets dagar. Hoppet står kanske främst till problemets med varje generations övergående natur.
Stig Strömholm
Professor em. i juridik
UNT 25/11 2002″
Publicerad i Rojalisten nr. 4, 2005 – s.19-20
Vem vet.
